Samarbete

Jag följer många bloggar och nu senaste läste jag Helenas och Majas.

Helenas inlägg Specialpedagogen kidnappad av elevhälsan? Väckte många tankar som idag blev samlade och jag stötte på även i verkligheten. Som speciallärare kanske jag ser det lite annorlunda, men jag stöter definitivt på hur andra jag samarbetar med vill att jag delar deras perspektiv. Samt att ibland kan grodor komma ur munnen på andra professioner som egentligen har med pedagogik att göra.

Jag måste komma ihåg att påminna mig själv om att jag sysslar med pedagogik, och även påminna andra. Ibland undrar jag också kring detta att EHT är ett eget arbetslag bidrar till ett vi-och-dom-tänk. För ibland får jag den känslan. Till exempel när man i ett samtal får mothugg när man föreslår förändringar, som också kan vara efterfrågade. Jag säger inte att det händer ofta, men det händer.

Vi är ju alla där för att bidra till elevers utveckling mot målen. Tillsammans. Mina förslag handlar aldrig om att motarbeta en kollega, eller att göra vardagen svårare för den samme. De handlar om att hjälpa eleven. Allt handlar om att hjälpa eleven.

Eleven får hjälp när vi alla kring eleven har ett gott samarbete och jag är bara en del av detta. Ibland följer jag en plan någon annan lagt och bidrar med ett extra perspektiv på det. Ibland lägger jag en egen plan, men då ofta efter ett gemensamt bestämt fokus. Men utan kommunikation och samarbete fungerar inte det.

Maja skriver i sitt inlägg Elevhälsans arbetssätt om hur vi samtalar i elevhälsan och ovanpå det har vi använt oss av SPSMs ”Det lilla ordet främst” och ”Spelet” som också handlar om samtal. Samtal är viktiga för samarbete och hur vi samtalar kan vara viktigt, speciellt när vi pratar om perspektiv. Ska vi fokusera på problemen? Eller ska vi diskutera lösningar?

Jag tycker att Spelet gav några nya vinklar på aspekter och vi kunde diskutera fram olika perspektiv samt hitta tillvägagångssätt att nå framåt. Jag hoppas att det vi hittade ska leda till ett bättre samarbete, även fast EHT är ett eget arbetslag, och jag hoppas att aspekten att jag faktisk är lärare, om än kanske med ett annat perspektiv, men lärare.

Läs gärna dessa fantastiska kvinnors bloggar. De är än bättre än jag på att koppla till skollag, läroplan och annan vetenskapliga teorier, böcker, artiklar m.m. Jag har dem i bakhuvudet, men orkar inte alltid koppla 😉

Annonser

Ord-klyverier

Ursäkta om detta inlägg låter som om jag sitter på höga hästar. Så är inte fallet, bara funderingar jag har.

Mina senaste tankar går kring när funktionsnedsättningar blev en beskrivning av en person. Senaste månaden har jag hört två kollegor säga att ”..eleven är dyslektisk..” Sedan när ÄR man en funktionsnedsättning? ”Jag är allergisk” är också ganska vedertaget, eller autistisk. Fast min allergi har inget egentligen med min personlighet att göra. Eller har jag helt missförstått? Är en funktionsnedsättning också en beskrivning?

Någon språkpolis i etern som kan guida mig rätt?

Neurotypisk, dök upp i mitt huvud nu, från en föreläsning med Sven Bölte. Jo, det beskriver nog hur en människa är, eller i alla fall hur deras hjärna är.

Ja jisses det här känns inte lätt. En funktionsnedsättning är ju inte en sjukdom, för det går inte att bota och sjukdomar används aldrig till beskrivning. Jag är förkyldsk eller jag är huvudvärsk finns inte ens i ordlistan. Det blir rödmarkerat nu när jag skriver här.

Så vad gäller? Om något är långvarigt övergår det till att vara beskrivande?

Jag tycker inte det. Jag använder hellre HAR som verb i dessa fall. Men det är jag det. Kanske har jag fel.

Betar av en lista …

Jag är en list-person, precis som Britt-Marie i filmen Britt-Marie var här, både analogt och digitalt. Älskar digitala post-it. När det är gjort klickar man på krysset och borta är den.

Stryka saker på en analog lista är också mycket tillfredsställande. Ibland bara irriterar jag mig på att det går åt så mycket papper.

Medan jag stryker saker på min lista att göra här hemma flyger mina tankar fritt. Jag är en tänkande människa också. En sådan som funderar och filurar på saker och ting. Just nu kom jag att tänka på en annan lista. Listan jag skapade åt mig själv på jobbet när företaget futurebyme var där. Listan med saker jag ska sluta göra.

En av dem är ”sluta göra saker åt andra, bara för att det inte händer fort nog”. För även fast jag tänker mycket är jag också sådan att när något är bestämt att det ska göras är det bara att göra. Sätt igång. Vissa kallar mig effektiv, men jag vet inte om jag håller med. För jag vill också att det ska göras bra och noggrant.

Saken är den har jag märkt att om jag gör något åt en kollega, kommer de aldrig göra det. Även om samma något dyker upp igen. Då väntar de tills jag har tid. Å det är inte alltid imorgon, snarare sällan. Men jag gjorde det första gången för att det förmodligen legat och väntat alldeles för länge.

Känner ni igen er?

Varför jag ska sluta med detta då? Jo, för jag egentligen gör mina kollegor en otjänst. Hur ska de kunna lära sig om jag gör allt åt dem? Där kan man dra en parallell till våra elever. Om vi även skrev uppsatsen eller matteprovet åt dem, vad har de lärt sig då?

Sluttanke; Från och med 7 januari så har jag alltså slutat. Jag har inget emot att guida och visa modeller på hur det kan se ut, men jag gör det jag ska ansvara för och mina olika kollegor får ta hand om sitt. Om jag kan stötta gör jag gärna det, men att ta över ansvaret ska jag sluta med.

I väntan på 15e mars

Då ska jag ansöka till masterutbildning i Uppsala. Jag behöver bara 30hp till så är jag i hamn, vilket på halvfart är ett år.

Det bara kändes dags att börja forska igen. Min uppsats från speciallärarutbildningen ”Surfplattans möjligheter” börjar kännas lite dammig och från höger och vänster rasar det in saker om digitalisering. Bara se senaste Specialpedagogik-tidningen.

Men jag är också intresserad av bilingualism, eftersom alla mina elever och de flesta är bilinguala, om inte polylinguala.

Så på något sätt ska jag forska om dessa fyra tillsammans; specialpedagogik, matematik, digitalisering och bilingualism. Hur det ska hå ihop vet jag inte än, men viljan finns där!

Hur väl känner du vår skollag?

Okej, handuppräckning. Hur många av er fick möjlighet att studera/prata om/diskutera vår skollag i er lärarutbildning?

Min hand är då nere. När jag studerade 2005-2009 var det Skollagen från 1985 som gällde, men jag minns inte ens att den nämndes. Läroplanen däremot, den skulle vi behandla som en bibel. Den skulle vara med i alla tentor och uppsatser, samt för att inte tala om den verksamhetsförlagda utbildningen. Och det var ju ingen som sade emot det. Läroplanen är ju vårt styrdokument, men skollagen då?

Jag stötte inte på skollagen förrän vår nuvarande lag kom. Sommaren 2012 tog jag en sommarkurs i Göteborg för att påminna mig själv hur det är att studera innan jag började speciallärarutbildningen till hösten. I denna kurs ingick arbetsrätt (något vi alla borde få en kurs i), företagsekonomi (aldrig mer balansbudget), kommunförfarande (gjorde aldrig klart den uppgiften) och statsförfarande. I den sistnämnda skulle vi jämföra två lagar samt se hur arbetet kring att skapa en lag gick till. Det var mycket roligare än det låter. Speciellt när man dramatiserar den dialog som pågick i riksdagen. Jag valde då skollagen och jag ska ta och leta upp den korta uppsatsen. Det är intressant att veta faktiskt, och intressant att se hur jag tänkte då. Tur att man ändras över åren. Bifogar den här: arbetsuppgift lagstiftningsprocessen

Detta var inte ens en del i lärarutbildningen och även fast vår skollag nämndes oftare i speciallärarutbildningen var den på något sätt inte viktig. Fast det är den ju. Det är ju vad vi måste göra som skola och som lärare. Den går att tolka och på vissa ställen är den oklar eller säger emot sig själv, men vi måste hitta vår väg i den.

Dessutom ändras den nu till sommaren. De byter rubriker och lägger till. Självklart något för rektor att ta tag i, men borde inte även lärare få veta en del? Det är ändå lärarna som tar de teorierna och använder i praktiken.

Men vad vet jag? Jo, att jag är glad att jag tog den där sommarkursen.

Betyg och särskilt stöd

Igår kväll grottade jag ner mig lite i särskilt stöd i koppling till betyg. Jag tog in tips från forum från facebook och lusläste skollag, allmänna råd och skolverket sida där de sammanfattas. Ordet betyg står inte rakt på raden i dessa, utan det skrivs om mål.

På något sätt komplicerar det ordvalet till det hela, men sammanfattningsvis konstaterade jag det såhär.

När det finns en risk för eller en oro kring att en elev inte kommer nå målen, dvs minst E när det kommer till betyg, kan läraren snabbt sätta in extra anpassningar. Med hjälp av speciallärare, specialpedagog eller kurator om hen känner att det behövs.

Om risken kvarstår efter att anpassningarna har pågått ett tag ska läraren anmäla detta till rektor som ska skyndsamt se till att en utredning sker, även fortfarande kallad PUK av vissa, USS vill jag kalla den. Det framgår heller inte vem som ska ansvara för denna utredning och samla in information. Jag skulle gärna se att specialpedagog/lärare ska, men i min arbetssituation går det inte ihop. Kanske därför de är lite otydliga med detta.

Vad jag tycker är lite otydligt är vem egentligen som beslutar ifall eleven är i behov av särskilt stöd, dvs ett åtgärdsprogram ska skrivas. Rektorn får inte delegera när det gäller ett par saker, men vem är egentligen bäst lämpad för att göra det avgörandet? Jag som speciallärare? Ibland, men absolut inte i alla lägen.

Därtill säger lagen emot sig själv lite grann. Först står det klart och tydligt att rektor beslutar om åtgärdsprogram och längre ner skrivs det om delegering. Hur ska de ha det?

Till sommaren hoppas jag skolverket ger ut en reviderad allmänna råd som svarar på mina frågor.