Elevernas advokat

Det stämmer nog egentligen ganska bra på mig, men idag var det faktiskt en elev i årskurs 7 som sade detta. Det kan ju hjälpa att eleven träffar mig individuellt i ca 20 min/veckan bara för att repetera och arbeta med ord som är svåra att minnas i matematik. Däremot är jag också i den klassen på besök för att se hur jag kan hjälpa till att undanröja hinder för alla elever. Det var då jag fick frågan; ”vad gör egentligen en speciallärare? alltså, vi ser ju dig runt på skolan och hjälper alla elever, men de gör ju alla lärare” Jag förstod det som att eleven som frågade undrade vad som special i min titel står för. Jag gjorde ett mm ljud för att visa att jag tänkte på frågan, då eleven som träffar mig svarade ”alltså hon är ju som en advokat för oss elever. Hon hjälper oss att klara oss och hon pratar med lärarna så de förstår oss bättre”. Alltså. Tårögd? Definitivt.

De är väldigt kloka ibland, våra elever. Utan att de ens kanske förstår det själva.

Det var vi ett annat tillfälle jag satt med en mindre grupp av åk 9 och jag hade gett dem ett gammalt nationellt prov att öva på (detta var innan proven ställdes in). Jag visade dem vad allt som står på provet betyder, när de ska visa sina uträkningar, när endast svar behövs, vad de där siffrorna i kanten står för (för detaljer ser denna grupp) och varför de behöver uppge vilket kön de är m.m. Den sista har jag lite svårt för, men jag accepterar det. I alla fall, efter ett tag utbrister en av eleverna; ”shit, vad jag förtjänar mitt E i matte. De här C-frågorna är ju galna”. Jag log och sedan resonerade vi oss igenom c-frågorna också. Den självinsikten jag såg vakna då var fantastik.

Idag var en sådan där dag då jag behövde uppleva något sådant här. Och när jag inte får uppleva det så tänker jag tillbaka på en sådan här dag när jag kom hem, med förmodligen ett hemskare humör än nu, och när jag kliver ut från garaget möter jag en elev jag året innan släppte iväg till förskoleklass (ja, jag har jobbat på förskola). Eleven får syn på mig, spricker upp i ett stort leende, skriker THERESE så det ekar och ger mig en bamsekram. Detta var en elev som inte tyckte om när att röra vid eller bli rörd vid så denna kram lever med mig, såhär fyra-fem år senare.

Jag har inte lust..

Idag har många av mina funderingar snurrat kring motivation. Jag har två elever från årskurs ett som har svårt med att lära sig läsa. Det går framåt, om än långsamt. Dessa två är som natt och dag när det gäller motivation. Den ene lyser upp som en sol så snart hen ser mig och tar sig an allt jag ger hen utan att ge upp. Den andre möter mig med en suck, tävlar mot den förste hela tiden (vilket inte går för de får göra olika saker) och klagar över allt hen behöver göra.

Jag jobbar väldigt mycket med att göra lärandet hos mig roligt, intressant och utmanande och de flesta som arbetar med mig, även när jag är ute i klassrummen, tycker om det jag har att ge. Däremot är motivation svårt. Hur gör man för att motivera någon?

Vi har arbetat mycket kring elevers inflytande och skolans tillgänglighet i balans med de kunskapskrav som finns. För det mesta är våra elever väl införstådda med detta. De säger vad de tycker och tänker, men kan ändå förstå att allt kan inte genomföras och en del tråkiga saker måste också göras.

Hattie påstår att det inte går att förändra någon utan att den själv vill förändras, så hur kommer denna vilja till?

Förlåt, men inga svar här idag. Bara funderingar och frågor.

Hur mår ni där ute?

Påsklovet kom ganska bra i år med tanke på allt som händer, men nu är vi tillbaka i verkligheten, så hur mår ni?

Jag trodde att jag hanterade det hela bra, men när lovet väl kom kollapsade jag helt. Att ge ett adekvat och lärorikt stöd var även innan svårt, eftersom man aldrig vet riktigt vad som försiggår hos en annan människa, och på distans blev det en rejäl utmaning. Jag använder mig en hel del av Deweys teorier när det gäller detta och att arbeta praktiskt med elever genom en dataskärm var inte det lättaste, men också som samme man påpekar, har jag lärt mig av erfarenheten. Därtill sitter jag ju här och nu och reflekterar kring vad jag har gjort och hur jag kan göra annorlunda. Möjligheten att testa på nytt lär ju dyka upp igen.

Däremot har vi för närvarande väldigt friska både elever och kollegor. De som är i riskgrupp eller sjuka på något sätt är ju såklart inte där, men det är ändå många på plats. Det är jag otroligt tacksam för. Jag har läst i tidningar mm att många har det kämpigt. Det vi kämpar med som många andra är det här med att hålla avstånd. Hur övertygar man en tonåring att de regler vi sätter in är för deras bästa? De är ju så fruktansvärt trötta på allt med corona, och jag förstår de, för ta mig tusan det är jag med, men jag lyssnar på vad de som vet mer än jag säger och följer rekommendationerna. Hur kan man neka en sexåring som behöver en kram för att hen är ledsen eller vill ge en kram bara för att hen är så glad att se dig? De dilemmor vi slåss med dagligen blev plötsligt så mycket mer konkreta och fördubblades över en dag.

Fördubblades gjorde också arbetet och för mig oron. Oro kring att de elever som behöver stöd från en utbildad lärare, anting i klassrum med extra anpassningar eller utanför klassrummet, inte får vad de behöver. Den orosråttan har sprungit runt i mig konstant. För tyvärr är det ju redan så att dessa barn kämpar och att kämpa utan stöd… Det är inte det att vårdnadshavarna gör sitt bästa. Jag utgår alltid från att vårdnadshavare gör och vill sitt bästa för sitt barn, men att sitt bästa kan se väldigt olika ut.

Min förhoppning i allt detta är att jag ska bli positivt överraskad över vad vi, lärare som vårdnadshavare och elever har åstadkommit under tiden som detta pågår. Samtidigt är jag tacksam att vi har en öppen skola, för de som verkligen behöver oss.

gammalt groll

Jag sitter och transkriberar intervjuer och jag fastnar igen i något som nog egentligen är gammalt, men begreppet inkludering.

Att ett begrepp kan vara så missförstått är förundransvärt. Det jag hör när folk (privat, i politik m.m.) pratar om inkludering är att de beskriver integrering. Alla elever på samma plats i ett klassrum. Å jag vet inte om det görs speciellt lättare att förstå i för gemene man med de ord som används för att beskriva inkludering. Jag har valt allt börja prata om tillgänglighet istället. Det verkar vara ett begrepp som är lättare att förstå. Fast helst vill jag ju diskutera inkludering. Däremot är ju placering en del av inkludering, för det handlar ju ändå om var eleven är. Claes Nilholm beskriver detta bra i sin blogg, som ni lan hitta här . En dröm är ju att skolan ska hamna i den fjärde definitionen, som ett community, men där är vi inte. Däremot upplever jag, utan någon som helst forskning i ryggen, att acceptansen för olikheter är större i den bilinguala skolan jag arbetar än andra skolor jag arbetat i. Kanske beror det på att många nationaliteter har samlats under ett och samma tak och att vi i vår pedagogik använder de olikheter våra elever tar med sig till vår fördel.

Men detta är inte en del av min forskning just nu, bara saker som snurrar i mitt huvud. Tillbaka till transkribering.

Sammanfatta nästan ett helt år är svårt

Jag vet att detta har fallit bort på senaste.. att skriva blogg alltså. Och det är väl kanske inte så konstigt när jag berättar vad som hänt under det senaste året.

För det första började jag efter sommaren med lite forskning igen. Jag skriver en masteruppsats om hur lärare upplever undervisning av matematiska begrepp i en bilingual skola. Det gick långsamt men säkert framåt tills dess att Covid-19 dök upp.. Jag har ett helt hav fullt med böcker och fem intervjuer gjorda som har varit väldigt intressanta. Jag är mitt uppe i transkribering just nu. Däremot hade jag önskat att jag hade kommit längre i förfarandet än vad jag är, men så är inte fallet uti detta nu (gnolar vidare på Emil-visan).

Så mycket av hösten gick åt till att läsa in mig på området igen, vilket har varit lärorikt och mycket som fallit i glömska från speciallärarutbildningen har fått komma fram igen. Till i höst hoppas jag att jag är klar och kan publicera uppsatsen, för att sedan fortsätta med lite artiklar i ämnet.

Därtill har jag fortsatt att hålla i den kollegiala fortbildningen på arbetsplatsen, och nu när jag bara har en skola att förhålla mig till har jag märkt att min mentala närvaro har ökat samt mitt fokus. Det är svårt att beskriva, men med två skolor på schemat var det som om jag aldrig fick tid att riktigt investera i de skolorna och eleverna. Inte för att tiden räcker till nu heller men det är i alla fall inte lika mycket som kräver min uppmärksamhet.

Sedan i december åkte jag på långsemester i Mexiko, Playa del Carmen. Vi åkte till ett resort hotell med all inclusive och levde lite lyxliv ett tag. Det var helt fantastiskt. Jag blev fantastiskt lat efter den resan, vilket inte riktigt hjälpte till med studierna, men det var så skönt. Sol, bad och en hel del kultur också, för jag kan aldrig åka till ett land och bara stanna vid hotellet. Jag tycker om att uppleva hur det är i omgivningen. Ibland kan det vara svårt, men servicen på hotellet för olika rundturer var riktigt bra. Däremot vet jag inte om jag skulle ta mig runt själv, som vi gjorde när vi var i Japan. I japan var det riktigt lätt att hitta rätt även fast vi inte kunde språket. I Japan kan de det där med bildstöd.

Sedan kom 2020. Det startade helt okej för mig. Jag kom ifrån latheten så småningom, men samtidigt började jag igen känna att min tid inte räcker till. Jag har så mycket jag skulle vilja göra för elever och lärare, men det är hela tiden något som sätter käppar i hjulen. Därtill är jag inte den som tvingar på människor saker, utan jag vill ha deras perspektiv och input också, men ibland önskar jag att jag var lite mer gåpåig. Däremot tror jag inte det skulle uppskattas av andra.

Och så Covid-19. Snacka om käppar i hjulen. Verkligen. Allt det där jag skulle vilja göra blev helt plötsligt ännu svårare och oron för de elever som har det svårt blev ännu större. Elever som jag verkligen vill skulle komma till skolan hölls hemma av vårdnadshavare av olika skäl och att ge särskilt stöd på distans är nog bland det svåraste jag gjort i mitt yrkesliv, men spela spel via google meet kan jag nu.

Det som jag tycker är den allra största utmaningen med tja, livet har verkligen varit centrum nu på senaste tiden dvs kommunikation. Att komma i kontakt med vårdnadshavare och hålla den kontakten vidare har inte alltid varit det lättaste, men samtidigt är jag glad och tacksam över de vårdnadshavare vi har. Alla har verkligen gjort sitt bästa, men det har varit svårt.

Å imorgon börjar skolan igen efter lovet. Vår rektor har kommit med lite nya riktlinjer så jag hoppas på en positiv förändring. Samtidigt skänker jag många tankar till alla skolor därute som kämpar just nu. Jag skänker liknande tankar till vården, men eftersom jag inte är väldigt insatt i ert förfarande kan jag nog inte riktigt förstå hur ni har det.

Min nya förhoppning med denna blogg fr.o.m nu är att jag kan skriva lite varje måndag. Kanske inte alltid med fokus på pedagogik, men det är tanken i alla fall.

Minisemester, tid att stressa av.

Jag hade bokat detta sedan länge. Att åka halv-solo till Paris. Min väninna är på konferens om arbetsterapi och jag sitter och slappar i Jardin de Luxemburg.

Vädret är perfekt. Solen skiner och ibland blåser en lätt bris. Fåglar kvittrar, sorl av franska och doft av blommor.

Jag vet att det kanske inte är bästa tidpunkten att åka iväg när jag tänker på min att-göra-lista som förmodligen ökar medan jag är borta, men oj så skönt det är att komma bort.

Kan jag koppla bort då?

Jo, halvt. Jag kan komma på mig själv att fundera på pedagogiska frågor ibland, men mest är mitt fokus på att ta mig runt i en stad jag aldrig varit förut.

Det. Här. Är. Välbehövligt.

KISS

Phew, så var sista nationella provet skrivet. Att ha 23 klasser från F-9 under denna period är inte roligt. Jag hoppas det inte märkts, men jag har varit sönderstressad och lite stress finns kvar för det ligger en hel del på mitt bord jag inte hunnit med. Vissa saker är påbörjade, andra halvvägs där och en tredje hög med bara något litet som saknas.

Så mitt i detta tar jag lite semester. Just nu är det också lite stressande, men jag måste bort. Jag lugnar mig med att jag kommer jobba några dagar extra efter midsommar för att få klart allt.

Titeln då? Ja, det är något jag tar till för att lugna mig själv ibland. K.I.S.S. Keep it simple, stupid.

När man skriver utredningar (japp, jag som speciallärare gör det för jag har kompetens kring det), när jag gör observation, när jag hjälper en/flera elever.

Och det funkar hemma också. Om man reser sig från soffan är det ganska enkelt att ta med sig glaset till disken.

Jag hörde kiss första gången på en föreläsning av professor Bölte, då såklart om NPF och inte höll han det enkelt med alla bilder på hjärnor, men det fastnade. Tydliggörande pedagogik är kiss.

”Life get easier if you keep it simple, stupid.” Som en av deltagarna på föreläsningen sade.

Så mitt i stressen så är jag ändå lugn. En sak i taget och var sak på sin plats.

Så nu är det städning som gäller. Bjuder på en bild av de gulaste maskrosor jag sett.

Nya tag!

Ursäkta frånvaron, men det har varit en hel del för mig att bearbeta på senaste. Dels hela ansökan till masterutbildning och acceptansen från kollegor och mig själv om att min höst kommer att se mycket annorlunda ut. Det är både med melankoli och glädje som jag ser på hösten framför mig.

Därtill har de här nationella proven rört runt, som är en del av deras syfte, och nya elever har dykt upp i behov av särskilt stöd. Dessutom har jag igen hamnat vid en mur när det gäller det här med förändringar. Jag vill gärna igen läsa boken Professionsutveckling och kollegialt lärande, men eftersom den kopia jag har tillhör min arbetsplats är den utlånad till någon annan. Jag måste skaffa mig en egen kopia tror jag. Ovanpå detta ligger det hela med bedömning också.

Jag vet att alla lärare gör det bästa de kan och vissa av mina kollegor imponerar mig något enormt när det kommer till differentiering och bedömning, saken jag funderar över är hur man kan föra dessa kunskaperna till andra.

Att vara lärare är komplext och blir inte lättare av allt vi ska göra. Det behövs förebilder som får ”det” att fungera i sin arbetsroll utan att jobba häcken av sig.

Jag vet att jag inte är en av dem. Jag har mycket kvar att lära, men bara den vetskapen tror jag är bra.

Så nu blir det nya tag. Jag ska läsa ut Matematik med dynamiskt mindset och få tag i boken jag nämnde ovan. En liten nytändning hoppas jag på efter en månad av hårt krävande arbete inom alla dimensioner av arbetet.

Samarbete

Jag följer många bloggar och nu senaste läste jag Helenas och Majas.

Helenas inlägg Specialpedagogen kidnappad av elevhälsan? Väckte många tankar som idag blev samlade och jag stötte på även i verkligheten. Som speciallärare kanske jag ser det lite annorlunda, men jag stöter definitivt på hur andra jag samarbetar med vill att jag delar deras perspektiv. Samt att ibland kan grodor komma ur munnen på andra professioner som egentligen har med pedagogik att göra.

Jag måste komma ihåg att påminna mig själv om att jag sysslar med pedagogik, och även påminna andra. Ibland undrar jag också kring detta att EHT är ett eget arbetslag bidrar till ett vi-och-dom-tänk. För ibland får jag den känslan. Till exempel när man i ett samtal får mothugg när man föreslår förändringar, som också kan vara efterfrågade. Jag säger inte att det händer ofta, men det händer.

Vi är ju alla där för att bidra till elevers utveckling mot målen. Tillsammans. Mina förslag handlar aldrig om att motarbeta en kollega, eller att göra vardagen svårare för den samme. De handlar om att hjälpa eleven. Allt handlar om att hjälpa eleven.

Eleven får hjälp när vi alla kring eleven har ett gott samarbete och jag är bara en del av detta. Ibland följer jag en plan någon annan lagt och bidrar med ett extra perspektiv på det. Ibland lägger jag en egen plan, men då ofta efter ett gemensamt bestämt fokus. Men utan kommunikation och samarbete fungerar inte det.

Maja skriver i sitt inlägg Elevhälsans arbetssätt om hur vi samtalar i elevhälsan och ovanpå det har vi använt oss av SPSMs ”Det lilla ordet främst” och ”Spelet” som också handlar om samtal. Samtal är viktiga för samarbete och hur vi samtalar kan vara viktigt, speciellt när vi pratar om perspektiv. Ska vi fokusera på problemen? Eller ska vi diskutera lösningar?

Jag tycker att Spelet gav några nya vinklar på aspekter och vi kunde diskutera fram olika perspektiv samt hitta tillvägagångssätt att nå framåt. Jag hoppas att det vi hittade ska leda till ett bättre samarbete, även fast EHT är ett eget arbetslag, och jag hoppas att aspekten att jag faktisk är lärare, om än kanske med ett annat perspektiv, men lärare.

Läs gärna dessa fantastiska kvinnors bloggar. De är än bättre än jag på att koppla till skollag, läroplan och annan vetenskapliga teorier, böcker, artiklar m.m. Jag har dem i bakhuvudet, men orkar inte alltid koppla 😉

Ord-klyverier

Ursäkta om detta inlägg låter som om jag sitter på höga hästar. Så är inte fallet, bara funderingar jag har.

Mina senaste tankar går kring när funktionsnedsättningar blev en beskrivning av en person. Senaste månaden har jag hört två kollegor säga att ”..eleven är dyslektisk..” Sedan när ÄR man en funktionsnedsättning? ”Jag är allergisk” är också ganska vedertaget, eller autistisk. Fast min allergi har inget egentligen med min personlighet att göra. Eller har jag helt missförstått? Är en funktionsnedsättning också en beskrivning?

Någon språkpolis i etern som kan guida mig rätt?

Neurotypisk, dök upp i mitt huvud nu, från en föreläsning med Sven Bölte. Jo, det beskriver nog hur en människa är, eller i alla fall hur deras hjärna är.

Ja jisses det här känns inte lätt. En funktionsnedsättning är ju inte en sjukdom, för det går inte att bota och sjukdomar används aldrig till beskrivning. Jag är förkyldsk eller jag är huvudvärsk finns inte ens i ordlistan. Det blir rödmarkerat nu när jag skriver här.

Så vad gäller? Om något är långvarigt övergår det till att vara beskrivande?

Jag tycker inte det. Jag använder hellre HAR som verb i dessa fall. Men det är jag det. Kanske har jag fel.