Jo Boaler och tidsbestämda prov

Jag har tagit mig ytterligare en bit i matematik med dynamiskt mindset samtidigt som jag läser on Språkutvecklande arbetssätt för jag ska handleda kollegorna i detta.

Jo Boaler skriver en del om begrepp, men då inte kring språket, utan förståelsen av begrepp, vilket hänger i hop i mina tankar, men det är bara en parentes.

Boaler menar att minnas en massa begrepp istället för att förstå dem leder till en skadlig inställning. Därtill ska de inte läras isolerat utan på olika sätt och i olika sammanhang. Att rabbla tabeller är rent förödande (hennes ord).

Dessutom om man arbetar isolerat i undervisningen tas mycket av elevernas arbetsminne upp. En forskning Boaler hänvisar till har funnit att matematiska begrepp lagras just i arbetsminnet som blockeras när eleverna utsätt för stress. Då kan de inte komma åt den informationen.

Och det är här vi kommer till prov. Om vi tar ovanstående forskning för sant är det inte konstigt att många elever känner ångest kring prov, även nationella prov, och antingen låtsas vara sjuk och stannar hemma under dessa prov eller svarar på ett par uppgifter och sedan ger upp. Det är heller inte då konstigt att jag har en grupp elever som inte alls litar på sin matematiska förmåga. Även när de har rätt på första försöket. Speciellt multiplikation.

Sedan har vi skolverket som vill att vi ska lägga större vikt vid de nationella proven. Snacka om att dra mattan under fötterna på dessa elever. Jag hoppas att årets nationella prov inte förstör för dem.

Annonser

Vuxna och matematik

Har ni någon i er närhet som säger; matematik var aldrig min grej i skolan och jag undviker det än idag?

Jag känner flera stycken. Många av dem är mina kollegor eller varit kollegor. Vissa av dem undervisar matematik på ”lågstadiet”, för den matematiken känner de att de klarar.

Nyss läste jag i Matematik med dynamiskt mindset av Jo Boaler: Lågpresterande elever får tyvärr ofta stämpeln att de har svårt att lära sig matematik och uppmanas därför att arbeta ännu mer med repetitiva övningar, vilket befäster deras uppfattning att framgång i matematik handlar om att memorera metoder och inte om att förstå och få grepp om olika typer av räknar händelse. Dom ledde in på en destruktiv väg som tvinga dem att hålla fast vid formella metoder, vilket ofta resulterar i att de fortsätter att brottas med matematik livet ut.

Känner ni igen någon i denna beskrivning? Boaler skriver vidare om hur förmågan att kunna laborera med tal och mängder är grundläggande för ett matematiskt mindset. Dvs en god taluppfattning. Att förstå att 21-6 kan räknas som 20-5 och att 99+99=100-2. Helt enkelt leka med talen.

Denna boken får mig att tänka på mitt eget mindset och uppväxt och mina föräldrar har alltid uppmanat till ett dynamiskt mindset. De pratade om hur min hjärna växer med allt jag lär mig och försöka, försöka, försöka. Jag gillade aldrig att ha fel, men jag gav inte upp förrän jag såg att fungerade. Min matematiklärare på gymnasiet kallade mig envisa Lisa, för jag kunde inte släppa ett fel förrän jag fick det rätt. Även om lektionen egentligen var slut.

Hattie har i sin lista metakognitiva strategier ganska högt på sin lista av påverkansfaktorer för studieprestationer och jag gör kopplingar där till mindset. Det finns en del kritik om Hatties metoder och hur väl hans fynd går att använda i Sverige, men på denna punkt tycker jag hans fynd stämmer med verkligheten, enligt mina erfarenheter.

Men nu till andra saker, måste ju läsa Helenas senaste inlägg om extra anpassningar. Det lät mycket intressant när jag skummade igenom.

There is no Tired like Beginning of the Year Teacher Tired

Startskottet har gått! Hur gick det för alla mina kollegor därute i vårt avlånga land?

Visst är man trött? Vissa har kanske 25-30 nya individer de ska lära känna och förstå så snabbt som möjligt för att staka ut den bästa väg för dem som möjligt. De som arbetar med äldre åldrar kanske tar emot individer som har vad Dweck kallar fixed mindset och behöver lägga om hela vägen för dem. Riva upp den asfalt som en gång lagts och börja om från början. Alla som någon gång lagt asfalt vet vilket tungt jobb det är och jag menar att denna liknelse är god, fast lärarens jobb sker mentalt. Jag har lagt asfalt en gång i mitt liv och det var roligt och utmanande och svettigt, precis som lärarjobbet.

I min speciallärarroll har jag nu börjat min ”lära-känna”-period och har 75 nya individer, förutom de nya ansikten som bytt skola till oss, att ta reda på vilka de är. Samtidigt måste jag gå igenom de åtgärdsprogram vi har var åtgärder ligger kvar från i höstas och implementera/se till att de implementeras igen. Därtill har vi ju också anpassningar som jag försöker påminna lärarna om att ta in redan i planeringen. Planera för vissa individer får inte heller glömmas och planera för kollegornas fortbildning, samt min egna. Kontakt med föräldrar får väl inte heller glömmas, men just nu är det en av de saker som går smidigt.

Härom dagen fick jag frågan; vad gör du dessa uppstarts-dagar? Och svaret är det ovan. Detta fick mig att tänka på förväntningar. Vad har mina kollegor för förväntningar på min roll? Tro inte att jag kan vara tyst om detta, nej, jag har har frågat, kanske inte just rakt ut, men med andra frågor. Svaren har varit allt från motfrågor till Inte vet jag. Förväntningarna från rektor vet jag redan om. Vissa av dem får jag arbeta emot och andra med.

Nästa vecka blir min s.k ”riktiga” vecka. Undrar om jag är ännu tröttare då?

Nostalgi

Jag sitter just nu på tunnelbanan på väg hem efter en konsert och när jag gick från spårvagnen till tunnelbanan i Kungsträdgården blev jag nostalgisk.

För lite mer än fyra år sedan, på våren, bestämde jag och mina tre kollegor på den avdelningen att våra femåringar var redo för en riktig utflykt. Nordiska museet var målet och resan dit gick först med buss, sedan gröna linjen med byte till blå linjen och till sist spårvagn.

Nervös? Nej inte alls just då. Vi hade åkt på minst en utflykt varje månad och drillat barnen i hur man beter sig och vad man behöver göra.

Dagen kom och västar på! Under hela resan var jag som en soldat som hade stenkoll på min trupp. De betedde sig exemplariskt. Inga problem över huvudtaget. Besöket i museet tyckte barnen var fantastiskt. Bäst var ju Gustav Vasa-statyn. Hemresan gick lika bra, fast några somnade. Det var den bästa utflykt vi haft!

Det enda jag ångrar idag är att jag inte överöste dem med beröm när vi var tillbaka!

Idag kan jag också säga att detta var en grupp med sina utmaningar. De diagnoser man kan hitta hos förskolan hade vi i vår grupp. Samt andra sociala utmaningar. Med gemensamma insatser och turen att jag just då läste specialpedagogik och hade klasskamrater runt mig att rådfråga.

Stunder man tar vara på i efterhand…

Matematik med dynamiskt mindset

Så heter den nya boken, eller tja hyfsat nya, av Jo Boaler.

Hittills har jag läst lite mer än ett kapitel och jag har redan blivit förvånad och glad över det jag läst.

Här är några citat som jag vill dela med mig av.

” Om hjärnan kan förändras på tre veckor, tänk då vad som kan hända under ett år på matematiklektionerna, om eleverna få tillgång till rätt hjälpmedel och positivt gensvar när det gäller deras potential och möjligheter. ”

”Vad jag vill säga är att vilka skillnader i hjärnkapacitet barn än föds med så är det inte tillnärmelsevis lika viktigt som de erfarenheter de har under hela livet och som leder till att deras hjärnor utvecklas. ”

” Elevernas självförtroende är den absolut bästa förutsättningen för lärande. ”

” Elever med ett statiskt mindset her lättare upp, medan elever med ett dynamiskt mindset arbetar vidare även när det börjar bli svårt, och de ger inte upp. ”

” Den här skadliga uppfattningen – att eleverna tror att de antingen är begåvade eller att de inte är det -förekommer på alla kunskapsnivåer och några av de elever som har tagit mest skada är högpresterande flickor. Det visar sig att det t.o.m. är skadligt att tro att man är begåvad -typiskt för ett statiskt mindset -eftersom eleverna då är mindre benägna att försöka sig på mer utmanande uppgifter eller ämnen, för att det är rädda att göra bort sig och inte längre uppfattas som begåvade.”

” Ett flertal undervisar i matematik med utgångspunkt från sin egen rädsla för ämnet ”

”… varje gång en elev gör ett misstag i matematik bildas en ny synaps hjärnan. ”

”… vi behöver inte ens vara medvetna om att vi har gjort ett misstag för att det ska uppstå elektriska signaler i hjärnan. ”

Som ni märker är den första delen fokuserad mot hjärnan och vad som händer i den. Speciellt de två sista citaten väckte tankar hos mig. Hur kan vi göra för att få elever att förstå att misstag är något bra? I alla fall i matematik. Speciellt de äldre eleverna som redan har ett statiskt mindset för att uppmärksammandet av det dynamiska inte nått oss förrän något år sedan. Den tanken ska jag fundera mer på. Även högt med andra lärare.

Fortsättning följer… 😉

”Omgiven av idioter”

I sommar har jag läst boken Omgiven av idioter, och ja, jag vet att den är mycket kritiserad, men jag har alltid inställningen att ta forskning som sannolikt istället för att se det som en sanning.

För visst finns det igenkänning i det författaren skriver och ibland undrar man hur tusan man ska ta vissa diskussioner eller kritik med vissa personer. På det planet var boken bra tycker jag. Den gav lite verktyg för bemötande, även om man bortser från de olika färgerna och de personligheterna som beskrivs.

Sedan är inte jag en som anser att man ska placera folk i fack. Människor är så mycket mer komplicerade och konstiga än vi vet. Bara se på flickan med endast höger hjärnhalva. Om en människokropp kan göra så, vad mer kan då finnas under ytan?

Så läs den med en nypa salt, men både för underhållning och lärdom eller repetition för er som redan kan massor om bemötande.

Skolstart och kommunikation!

Idag var första arbetsdagen och nu sitter jag hemma och reflekterar över ett par saker. Hur startar ni er första dag tillbaka? Än är ju där inga elever och i vissa fall är inte schemat klart, fast hos oss var det klart. Förändringar har självklart skett och mumlet av funderingar som måste sägas högt för att riktigt förstås kommer med det.

Jag tog det väldigt lugnt denna dag. Jag lägger mitt eget schema eller som jag kallar det; pusslar tid, och jag har inte gjort det idag. Istället har jag ställt iordning kontoret och pratat med kollegor jag behöver prata med om kommande termin.

I dessa samtal har jag försökt kommunicera hur viktigt det är att från början lägga in i planeringen de extra anpassningar som har fungerat sedan tidigare samt fortsätta de åtgärder som finns i åtgärdsprogram. Därtill också planera för bedömningsstöd av olika slag. Jag vet inte om jag lyckades med detta, vilket har fått mig att reflektera kring kommunikation. Jag har alltid fått höra att jag är ärlig och hyfsat rak på sak, men ändå verkar jag missförstås ibland. I SPSMs kurs i AKK fick jag veta att kommunikationssvårigheter har vi tillsammans så jag skulle gärna vilja veta vilket sätt jag är otydlig på eller hur jag är otydlig. Pratar jag för mycket i liknelser? Den lilla författaren som bor i mig gillar att göra detta för att förtydliga. Eller är det ordspråken? Jag använder både engelska och svenska ordspråk ganska ofta, något min mormor lärde mig som liten och som ligger ganska djupt rotat i mig.

Ibland känns det dumt att fråga den andre på vilket sätt jag var otydlig, men samtidigt finns det kinesiska citatet; våga fråga och verka dum eller fråga inte och förbli dum. Så från och med nu ska jag fråga. Även i skriftlig kommunikation.

Annars är jag ganska nöjd med dagen. Vi slapp kastas rakt in i ett info-möte. Istället fick vi tid att mingla lite och kontrollera så att klassrummen överlevt sommaren. Som sagt en lugn start efter en lång semester som varit jobbigt varm.

Hoppas ni läsare haft det lika bra!