Det kategoriska i väggarna

Jag nämnde i mitt förra inlägg att jag funderar kring det här med åtgärder. Hur vet jag att de funkar? Och när vet jag att de funkar?

Samtidigt har jag också funderat väldigt mycket på hur det relationella perspektivet ska kunna komma in i extra anpassningar och åtgärdsprogram när dessa är tydligt riktade mot en elev. Denna tanke väcktes efter att jag tagit del av en pedagogisk kartläggning som tydligt visar på behov av stöd men samtidigt har eleven uppnått E i ämnet. För att kunna argumentera för att skolan ska få dokumenterade åtgärder för eleven har jag fått vända mig till skollagen. Även där kan jag däremot se att ett kategoriskt perspektiv fortfarande finns kvar. Exempelvis i kap 3 §9:

Ett åtgärdsprogram ska utarbetas för en elev som ska ges särskilt stöd.

Är det inte lite hemsk? Att det kategoriska fortfarande finns kvar i ett grundläggande dokument för vårt arbete. Det är lite det jag menar med det kategoriska i väggarna. På något sätt sitter det kategoriska perspektivet i väggarna på alla skolor som ett spökligt lim och släpper inte taget. Så hur mycket man än arbetar med lärmiljön gör sig spöklimmet påmint till och från. Tyvärr hjälper inte att dokumentation är tydligt kopplade till elev.

Däremot till min lycka såg jag att Helena Wallberg på sin blogg lagt upp ett exempel på hur man kan titta på en elevs svårigheter utifrån ett relationellt perspektiv. Tyvärr blev jag också ledsen över att läsa om den elev som fått utstå detta som hon beskriver. Det kategoriska spöklimmet verkar sitta hårt i våra väggar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s