Djupt samtal hos frisören

Igår var jag hos fantastiska Sandra på Salong Deevi på Bondegatan på Södermalm i Stockholm (varsågod, gratis reklam) och hon frågade mig varför jag blev speciallärare.

Alla har vi säkert olika orsaker till varför vi valde yrket, men min börjar hos en elev, 7 år gammal, som inte har det lätt i livet så pass att hen inte vet om det finns mat på bordet till middag eller om hen får frukost. En elev som alltid är först på plats på fritids och sist att lämna. Denna elev träffade jag på min första praktik och speciellt matematik var svårt för eleven. Min mentor var en skicklig pedagog, men av den gamla skolan, vilket ledde till att jag och eleven ofta satt vid ett bord i korridoren och försökte förstå matematik. Var specialläraren/specialpedagogen var i detta fallet minns jag ej, men inte speciellt närvarande i alla fall. Utan det var jag, lärarstudenten, som fick i uppgift att lära eleven åtminstone 1+1 innan min praktik var slut.

Vad som hände med eleven efter att jag försvann vet jag knappt. Jag hade praktik på samma skola två år senare och såg eleven lite från och till då. Hen verkade må bra, men kunskapmässigt kunde jag ju inte veta.

Denna elev satte hela min bild på hur det är att vara lärare på ända. Hen fick mig att se över mina fördomar och mina kunskaper. Slutsatsen jag kom fram till var att jag visste alldeles för lite för att kunna bemöta den nyans av individer det är i en klass. Därför valde jag specialpedagogik som specialisering (valbara kurser hette så då). Den kursen nuddade på ytan på det mesta. Jag fick lära mig mycket om Vygotskij och dilemmaperspektivet, samt om olika funktionshinder. Däremot var det inte nog, men jag fick inte läsa mer specialpedagogik än så i grundutbildningen och därför var det bara ut och jobba de tre år som krävs i erfarenhet för att söka speciallärarutbildningen.

Känner jag mig klar nu? Absolut inte. Jag har nya utmaningar att möta varje dag, men jag hoppas att om jag möter en elev som hen igen kan jag hjälpa hen en bit på vägen och veta vilken hjälp som finns utanför skolan att erbjuda.

Så du, med dina ledsna klarblå ögon och rufsiga vitblonda hår, var du än är idag så har du påverkat en människa, mig. Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s