Jag har valt att arbeta i ”vanliga” grundskolan.

På senaste har jag fått en hel del erbjudanden från särskolor, och jag har inget emot dessa skolor i sig. Så länge grundskolan inte kan bemöta alla elevers behov, men särskolorna kan anser jag att de behöver finnas för elevernas skull. Däremot har jag också läst Yvonne Karlssons bok Elever i särskild undervisningsgrupp och tycker det är synd att dessa behövs. Det utanförskap och den limbo av tillhörighet som beskrivs i boken fick mig att sikta mot att arbeta i ”vanliga” grundskolan.

Därtill har jag ofta fått höra att ju tidigare svårigheter upptäcks desto bättre. Både ifrån det kategoriska perspektivet som det relationella.

Det och den blonda, blåögda eleven från tidigare inlägg är orsaker till att jag är där jag är. För det jag vill göra är att påverka situationer för elever som har det svårt i mötet med skolan. Det är en fantastiskt frustrerande och utmanande uppgift. Jag valde matematik i detta för att jag har alltid haft lätt för ämnet och vill gärna ta reda på vad det är som gör det svårt för andra. Inte för att jag någonsin kommer få svar på det, men det är tydligt att traditionell undervisning inte passar alla.

Därtill har jag nu efter att jag läst SPSMs kurs om språkstörning att det finns många elever därute en del tror har låg kognitiv kompetens, men så är inte fallet. Och tyvärr har inte vi lärare fått utbildning att bemöta dessa. Jag vet inte hur dagens utbildning ser ut, men jag hoppas den är mer inriktad mot olikheter än vad min var.

Slutsatsen är väl den att ni som arbetar i särskolan; kämpa på, ni är fantastiska för de elever ni har. Jag fortsätter kämpa på i grundskolan och gör allt jag kan där, så att de rekommenderingar vi gör till särskola/särskild undervisningsgrupp är gjort på goda grunder.

Jag avslutar detta, kanske lite förvirrade, inlägg med det jag läste i en bok under min grundutbildning som jag tycker säger mycket;

Till eftertanke

Om jag vill lyckas med att föra en

människa mot ett bestämt mål måste jag

först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när

hon tror hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen

förstå mer än vad han gör men först och

främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att

jag kan mer och vet mer.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så

beror det på att jag är fåfäng och

högmodig och egentligen vill bli beundrad

av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med

ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och

därmed måste jag förstå att detta med att

hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.

Sören Kierkegaard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s