Hur mår ni där ute?

Påsklovet kom ganska bra i år med tanke på allt som händer, men nu är vi tillbaka i verkligheten, så hur mår ni?

Jag trodde att jag hanterade det hela bra, men när lovet väl kom kollapsade jag helt. Att ge ett adekvat och lärorikt stöd var även innan svårt, eftersom man aldrig vet riktigt vad som försiggår hos en annan människa, och på distans blev det en rejäl utmaning. Jag använder mig en hel del av Deweys teorier när det gäller detta och att arbeta praktiskt med elever genom en dataskärm var inte det lättaste, men också som samme man påpekar, har jag lärt mig av erfarenheten. Därtill sitter jag ju här och nu och reflekterar kring vad jag har gjort och hur jag kan göra annorlunda. Möjligheten att testa på nytt lär ju dyka upp igen.

Däremot har vi för närvarande väldigt friska både elever och kollegor. De som är i riskgrupp eller sjuka på något sätt är ju såklart inte där, men det är ändå många på plats. Det är jag otroligt tacksam för. Jag har läst i tidningar mm att många har det kämpigt. Det vi kämpar med som många andra är det här med att hålla avstånd. Hur övertygar man en tonåring att de regler vi sätter in är för deras bästa? De är ju så fruktansvärt trötta på allt med corona, och jag förstår de, för ta mig tusan det är jag med, men jag lyssnar på vad de som vet mer än jag säger och följer rekommendationerna. Hur kan man neka en sexåring som behöver en kram för att hen är ledsen eller vill ge en kram bara för att hen är så glad att se dig? De dilemmor vi slåss med dagligen blev plötsligt så mycket mer konkreta och fördubblades över en dag.

Fördubblades gjorde också arbetet och för mig oron. Oro kring att de elever som behöver stöd från en utbildad lärare, anting i klassrum med extra anpassningar eller utanför klassrummet, inte får vad de behöver. Den orosråttan har sprungit runt i mig konstant. För tyvärr är det ju redan så att dessa barn kämpar och att kämpa utan stöd… Det är inte det att vårdnadshavarna gör sitt bästa. Jag utgår alltid från att vårdnadshavare gör och vill sitt bästa för sitt barn, men att sitt bästa kan se väldigt olika ut.

Min förhoppning i allt detta är att jag ska bli positivt överraskad över vad vi, lärare som vårdnadshavare och elever har åstadkommit under tiden som detta pågår. Samtidigt är jag tacksam att vi har en öppen skola, för de som verkligen behöver oss.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s