Elevernas advokat

Det stämmer nog egentligen ganska bra på mig, men idag var det faktiskt en elev i årskurs 7 som sade detta. Det kan ju hjälpa att eleven träffar mig individuellt i ca 20 min/veckan bara för att repetera och arbeta med ord som är svåra att minnas i matematik. Däremot är jag också i den klassen på besök för att se hur jag kan hjälpa till att undanröja hinder för alla elever. Det var då jag fick frågan; ”vad gör egentligen en speciallärare? alltså, vi ser ju dig runt på skolan och hjälper alla elever, men de gör ju alla lärare” Jag förstod det som att eleven som frågade undrade vad som special i min titel står för. Jag gjorde ett mm ljud för att visa att jag tänkte på frågan, då eleven som träffar mig svarade ”alltså hon är ju som en advokat för oss elever. Hon hjälper oss att klara oss och hon pratar med lärarna så de förstår oss bättre”. Alltså. Tårögd? Definitivt.

De är väldigt kloka ibland, våra elever. Utan att de ens kanske förstår det själva.

Det var vi ett annat tillfälle jag satt med en mindre grupp av åk 9 och jag hade gett dem ett gammalt nationellt prov att öva på (detta var innan proven ställdes in). Jag visade dem vad allt som står på provet betyder, när de ska visa sina uträkningar, när endast svar behövs, vad de där siffrorna i kanten står för (för detaljer ser denna grupp) och varför de behöver uppge vilket kön de är m.m. Den sista har jag lite svårt för, men jag accepterar det. I alla fall, efter ett tag utbrister en av eleverna; ”shit, vad jag förtjänar mitt E i matte. De här C-frågorna är ju galna”. Jag log och sedan resonerade vi oss igenom c-frågorna också. Den självinsikten jag såg vakna då var fantastik.

Idag var en sådan där dag då jag behövde uppleva något sådant här. Och när jag inte får uppleva det så tänker jag tillbaka på en sådan här dag när jag kom hem, med förmodligen ett hemskare humör än nu, och när jag kliver ut från garaget möter jag en elev jag året innan släppte iväg till förskoleklass (ja, jag har jobbat på förskola). Eleven får syn på mig, spricker upp i ett stort leende, skriker THERESE så det ekar och ger mig en bamsekram. Detta var en elev som inte tyckte om när att röra vid eller bli rörd vid så denna kram lever med mig, såhär fyra-fem år senare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s